Växjögatan 34. FP-gravyr, 2000.


Om "Växjögatan 34"

Man ser genast att huset ligger i Skåne. För det talar både formen och materialet, som tycks vara det ljusgula tegel som kallas flensburgertegel. Det är ett typhus, en egnahemsvilla byggd på 1950-talet. Man kan föreställa sig en lång rad exakt likadana hus liggande intill varandra, vart och ett omgivet av en liten trädgård. Så är också fallet.
Huset är det första i en lång rad längs en förstadsgata i Helsingborg. Det är det hus där Lea Ahmed växte upp.

Till grund för hennes grafiska blad ligger två fotografier av huset, tagna från samma vinkel vid olika tidpunkter. Bladet bildar därför en berättelse. Det första fotografiet visar byggnaden som ny, det andra hur den ser ut några årtionden senare, med buskar och uppvuxen häck. Den har fått fönsterluckor och några av fönsterkarmarna har målats om i en mörkare färg. Fönstret i ytterdörren tycks ha tagits bort. Hela huset gör således ett mera ombonat intryck än på den första bilden, där det schematiska i typvillans arkitektur går tydligare fram.

Tydligare är inte rätta ordet. I den första versionen ligger huset i ett tätare töcken än vad det gör i den andra; hur vindsfönstret ser ut är exempelvis oklart. En hemlighetsfull och avvisande stämning vilar över huset. På den andra bilden framstår det i varmare belysning.


Solen skiner på buskarna och byggnadens detaljer är något lättare att urskilja. Kanske har konstnären med den första bilden velat antyda att hennes egen minnesbild från tidig barndom är mera diffus än senare intryck

Vid första ögonkastet kan Lea Ahmeds blad se ut att vara sammansatt av två hyperrealistiska bilder, föreställande ett hus och ingenting annat. Utgångspunkten är ju också två fotografier, överförda på plåten.
Men töcknet, färgerna och perforeringens runda hål lägger ett raster över bilderna.

Häri ligger det konstnärliga momentet. Rastret både skiljer och förenar bilderna och sveper in dem i mystik. Mystiken skapas också av att inga människor finns på bilderna, och inte heller ser man några öppna.
dörrar eller fönster. Allt är slutet, tyst, inåtvänt, förborgat i sig självt.
Bladet är en berättelse om en viktig period i Lea Ahmeds liv. Men det tycks också vara en kommentar till folkhemmet – osentimental, en smula sorgsen, inte utan kärlek.

Bo Grandien

Ur katalogen till 2000 års portfölj utgiven av Föreningen för Grafisk Konst.

Bo Grandien är författare, professor emeritus i konstvetenskap, och f.d. ständig sekreterare i
Kungliga Akademien för de fria konsterna.